Herregud.
Vemod.
Det är jobbigt nu. Hur glad jag än är, så är det jobbigt.
Jag ska lämna mamma, pappa, janni, niclas, ida, bebisen, mormor.
36 mil väster ut ska jag.
Trettiosex mil. Mer än en tredjedel till Lule.
Men det blir bra, eller hur?
Jag har folk som betyder en väldig massa för mig där nere. Människor jag älskar.
Människor jag bryr mig om. Visst finns ni väl kvar, även om jag BOR där?

Jag MÅSTE testa det iaf. Livet i Lidköping. Annars kommer jag ångra mig när jag är 99,5 år och sitter på min skrynkliga rumpa i en gungstol och tänker tillbaka.
För visst är det bättre att ångra saker man gjort, än saker man aldrig gjorde?

Nu måste jag rycka upp mig och börja packa. Hugg in bara!

Lidköping, seeee you tomorrow!